Det verka finnas en regel som säger att ju äldre vagntyp desto bättre kan den köras av en rutinerad förare. Nyare vagntyper har ofta välsignats med "arbetsbesparande" system av allehanda slag mellan föraren och motorerna. Dessa system har alltsomoftast glatt ingejörer, och sysselsatt verkstadspersonal, medan ingen körskicklighet på jorden har lyckats bemästra en del märkliga ryck och knyck som orsakas av en del uppkopplings- och bromssystem.
Jag har kört alla möjliga spårvagnar i snart 30 år och kan nog säga att det är en njutning att köra en ASEA-vagn från 1902 som med schysst utrustning går både att smyga igång och stoppa som ett strykjärn på en sidenblus. Att jag sen på 70-talet satt och svor över M28-or på Göteborgs Spårvägar som slängde åt alla håll i full fart och var notoriska på att knycka i stoppögonblicket så att alla passagerarna nickade artigt fick mig inte att tappa sugen. Nu med facit i hand ser man ju att den goda idén överlevde den politiska snålheten på den tiden.
Att sen ynglingarna Mson och Pson, inte har den stora nostalgiska dragningen till 40-talsspårvagnar som jag mfl. är väl egentligen bara helt ok. Vi får ju inte låta våra kollektivtrafiksystem bli museer bara för att de trafikeras av nästan outslitliga vagnar (fast lite kul vore det). Det är ju viktigt att kollektivtrafiken har dragningskraft på sin marknad och trafikeras av materiel som ligger rätt i tiden. Själv hoppas jag att inte utvecklingen i Stockholm stannar med A32.
/Lars B
