Del 2 kommer här. Eventuellt kommer del 3 senare ikväll. Ej klart hur många delar det blir. Tack för alla positiva kommentarer 
Dörren slog igen bakom Joel och han sprang ikapp David. De befann sig i någon slags korridor. Joel kunde inte se något slut på den så långt hans ögon kunde se. Han tvärstannade plötsligt och vände sig om. Korridoren såg precis lika oändlig ut även bakom dem. Joel blev orolig.
”David, vad ska vi göra?” ropade han till David som gick snabba steg framför honom.
”Hur fan ska jag kunna veta det?” svarade David surt och ökade stegen. Joel hade inget annat val än att följa efter.
Utan att Joel visste ordet av det så hade korridoren blivit ett stort rum. Ett slags kontor. Den vitklädde mannen satt bakom ett skrivbord och såg på dom.
”Jaha ja, så ni är redo nu?” frågade han.
”Jag är det i alla fall” sa David och kollade på Joel.
”Jag tror det” fick Joel fram. Han var inte säker, inte alls. Helst av allt ville han bara hem.
”Den första uppgiften kommer att vara väldigt enkel. Men uppgifterna stiger sedan i svårighetsgrad och det sista uppdraget kommer vara det svåraste ni har gjort i hela ert liv” sa mannen lungt. Han tog fram två knivar i varsitt fodral och räckte killarna varsitt. ”Ni kommer att behöva dem” sa han. Joel kände sig illamående. Mannen förklarade att han nu skulle släppa ut dem i Storskogen där dem skulle hitta Vunchen. Vunchen var en människa som aldrig levt och aldrig varit död. Han var en vägvisare för alla personer som hade hamnat i koma. Det var han som skulle visa killarna vägen till sina uppdrag och förklara vad de skulle göra. Han bodde i ett litet hus som låg fem kilometer ifrån kontoret som killarna befann sig på.
”Ja, när ni är redo går ni ut i skogen och letar upp Vunchen. Ta inte för lång tid på er. Efter 2 dygn är det försent att överleva. Då kommer ni att stanna här för evigt. Alltså kommer ni ligga i koma tills ni dör.” sa mannen. David började direkt att gå mot dörren. Joel vet inte vad som flög i honom. Alla känslor kom på en gång och han tog fart och sprang emot David och slängde sig på honom. Han slog honom flera gånger i ansiktet.
”Nu ska vi fan göra det här tillsammans, du kommer aldrig överleva utan mig” spottade Joel ut sig. Han var högröd i ansiktet. Den vitklädde mannen greppade tag i Joel och slet bort honom från David.
”Tänk på att du inte överlever utan David heller” sa han och släppte Joel. David såg förvånat på Joel. Sedan reste han sig upp och gick ut igenom dörren. Joel var inte långt efter.
De gick i tystnad. David först och Joel kom några meter bakom. När de hade gått säkert två kilometer tog Joel mod till sig.
”Jag är ledsen att jag slog dig. Jag vet inte vad jag gjorde” sa han ledsamt. David stannade.
”Vad som en händer kommer jag aldrig hjälpa dig. Jag dör hellre själv än att hjälpa dig” svarade han och fortsatte gå. Joel kände sig som om han fått ett slag rakt i ansiktet. ”Jaha, så det är så här det slutar” tänkte han. Han såg David försvinna bakom en kulle. Han visste redan nu att det var kört för dem båda.